Jag sitter i skolan en helt vanlig dag med helt vanliga lektioner och tider. Kent spelas högt i mina öron, jag hör inget annat än musiken. Min kropp känns ovanligt förvirrad, mitt huvud alldeles för tungt. Det kan bero på min sömnlösa natt, mitt hjärta som skaver och alla fina stjärnor som lyste inatt. Jag kunde bara inte låta himlen vara oberörd, jag var tvungen att vila mina ögon på den, och så tänkte jag på dig. Men mest på hur allting har förändrats i mig.
Varenda gång jag försöker få ut mina tankar till ord, är det som om någonting går fel på vägen. Ett hinder som alla tankar snubblar på innan min mun försöker forma det. Det är nog därför som ingen förstår mig.
För många tankar håller mig vaken på natten och frånvarande vid de viktigaste tillfällena. Kan man tänka för mycket? I så fall gör jag nog det.
Jag sitter i skolan och tänker på hur allt tragiskt sätter såna enorma spår efter en. Att förlora tre viktiga människor i ens liv, det sätter spår. Första gången kommer det som en chock, hjärtat och hjärnan förstår inte. Allting blir vitt, eller svart, och extremt tomt. Ett tomrum som kommer finnas där för evigt. Sedan känns det som om någon drar ut ditt hjärta ur bröstet, spottar på det och trampar på det. Sedan är det skadat för evigt och att få den känslan upprepad är fruktansvärt. Det har påverkat mig. Det har förändrat mig från den jag en gång var till den jag är idag.
Jag sitter här och drömmer, jag drömmer ända tills verkligheten kommer ifatt mig. Drömmer om en verklighet som borde finnas och hur människor borde bete sig annorlunda. Denna gången väcks jag av en trubbig penna som vässas. Jag tittar på hur händerna arbetar och jag undrar vad pojken tänker på, har han samma knasiga tankar som jag har? Skaver hans hjärta också innanför bröstet? Ligger han vaken på natten för att vila sina ögon mot den stjärnklara, kalla himlen? Vad vet jag.
Ja, vad vet jag egentligen?
Ibland känns jag som en ovetande och ung flicka som tänker för mycket på livet, har för mycket känslor och är för annorlunda för att passa in. Jag tror jag är rätt osäker på mig själv. Men det kanske hör till livet? Jag vet inte. Jag förstår inte livet.
Nu har jag hunnit ut från det drömmande och alldeles för tysta klassrummet, folk virvlar omkring mig och jag ser allas huvud över mig. Fumlar med nyckeln till skåpet, men lyckas tillslut låsa upp det för att ta ut mina saker. Jackan och min vårhalsduk, datorn och väskan. Jag rör mina fötter mot busshållplatsen för att fortsätta drömma där, fortsätta drömma när jag går hem från bussen. Går på trasig asfalt som omringas av höga träd där solen försöker ta sig igenom mellan bladen, där fåglar kvittrar på som om allt är frid och fröjd. Allt är vinstilla, bladen rör sig inte. Ingen vind tar sig igenom muren av träd med tjocka blad, inget dåligt är innanför de gröna och bruna murarna.

Och där, i mitten av allt, går jag. Jag andas in frisk vårluft till botten av mina lungor, släpper försiktigt ut det igen. Vill inte att känslan ska försvinna, vill inte att mina drömmar ska försvinna. Vill inte hem och börja tänka igen. Men på natten ligger jag där igen, vilar mina ögon mot stjärnorna på den mörka himlen. Om man tittar riktigt noga kan man se hur de brinner, hur det sprakar om dem. Jag funderar igen på vem jag är och varför jag är som jag är. Hur mycket jag har förändrats och hur jag har förändrats. Jag undrar vem jag är, hur livet är och hur det är meningen att jag ska förstå det. Fast det kanske jag inte ska?

Hade krulligt hår, var i Göteborg, fikade gott och var med fina Jessica + min syster.